Sagan som inte visste vad den hette

Det var en gång en saga som ville bli skriven, men den visste inte vad den skulle heta. Så den frågade sina föräldrar. "Du är för liten för att bekymra dig om det. Det ordnar sig när du blir skriven. Det är ingenting att oroa sig för", sa dom. Han gick till sina farföräldrar och till sina morföräldrar och frågade samma sak. Mormor sa: "Men lilla vännen inte ska du tänka på sånt. Kom så gör jag lite våfflor."
Farmor sade samma sak, men bjöd på glass i stället. Farfar klappade sagan vänligt på huvudet och sa "Hrm, det blir nog bra ska du se" och morfar tog sagan på en promenad i skogen för att se om de kunde se några djur, älgar, rådjur eller vildsvin. Morfar var nämligen jägare och tyckte om att hålla reda på djuren i skogen som han bodde i närheten av. Men han sköt aldrig några djur när hans barnbarn var med. Möjligen plockade han lite svamp.
Sagan frågade alla sina kusiner och sina vänner på dagis, men alla tittade konstigt på honom och sa, "Varför vill du veta det, är dum eller? Ingen saga vet väl vad den heter förrän den har blivit skriven!"
" Men man måste väl heta något. Heter inte ni något?", svarade sagan. Då hummade och haade alla kusinerna och vännerna, för det hade de inte tänkt på. Men de var inte det minsta nervösa eller oroliga över att de ingenting hette.
I 40 veckor gick sagan omkring och frågade efter sitt namn utan att få något svar, inte ens när han låg på golvet och slog med armarna och skrek, "Jag vill veta vad jag heter! Jag vill veta vad jag heter!
Nu! Nu med detsamma!" Föräldrarna tog upp sagan från golvet och kramade den ömt och talade om hur mycket de älskade den, men att den inte skulle vara besvärlig. När de sa att små barns vilja bor i skogen sprang den i väg till morfar som ju bodde i närheten av skogen. Men i skogen hittade han inget namn och gick därifrån ledsen, men full av våfflor som mormor trugat i honom. Med hallonsylt! I 40 veckor var sagan alldeles odräglig - men alla tyckte om den ändå för att det var en så söt liten saga, även om den var MYCKET besvärlig.
Så en dag i slutet av mars, den 25 eller så, vaknade sagan tvärt och sa "Jag heter Henry". Han hade börjat bli skriven.
Hans föräldrar blev jätteglada. Hans farföräldrar och morföräldrar blev jätteglada. Det hade varit 40 väldigt jobbiga veckor. Även de som man älskar så mycket som de älskade sagan kan var mycket, mycket tröttande. De hade till och med funderat på att ta sagan till en psykiater. Men såna finns ju inte i sagorvärlden, för där heter de féer och är mycket sällsynta. De kunde ju inte dra iväg till människovärlden med en liten saga. I människovärlden finns det visserligen psykiatrer, men frågan är om de förstår hur en saga är funtad.
Kusinerna och "vännerna" tyckte Henry var ett fånigt namn. Sagor heter Rapunzel, Rödluvan, Guldlock och sånt, men absolut inte Henry.
När dom sa så blev Henry arg och sa att dom var gammalmodiga torrbollar som inte visste vad moderna sagor hette. Och förresten skulle han bli den bästa sagan i världen. Kusinerna och vännerna skämdes något alldeles oerhört över vad dom hade sagt. För när de såg på Henry såg de hur han hade vuxit och blivit stilig och vacker, nästan änglalik. Speciellt förändrad hade han blivit efter att han klippt sig för ett
par veckor sedan. Förut hade många trott att han var en flicksaga. Men nu såg alla vilken vacker pojke han var.